To end is to start; to surrender is to know.
Jag faller, djupt, riktigt djupt.
Självmordstankarna är här igen, tankarna på att svälta mig likaså.
Allt känns så himla meningslöst.
Jag vill inte bli inlagd, kan inte bli inlagd. Inte nu, i alla fall. Får snart flytta till behandlingshemmet. Kan ju inte hamna på psyk igen innan dess, då kanske jag är i för dåligt skick för att åka när det väl är dags. Jag får inte missa den här chansen, det går bara inte.
Det har hänt saker, saker som gjort att jag tappat greppet fullkomligt, förlorat styrkan att fortsätta, men framförallt, viljan. Jag orkar inte mer, vill inte mer.
Låt mig få slippa den här skiten.
skriven
vad är det för behandlimgshem?