svartvit ängel

triggervarning ätstörning

Jag hetsåt igår, för första gången på länge, flera veckor, kanske t.o.m. på över en månad. Blir livrädd för att det kommer att få mig att gå upp i vikt, men egentligen, jag vet ju att det inte funkar så. Förnuftet och förmågan att tänka logiskt är väl, i och för sig, kanske några av de saker som fungerar betydligt sämre när man har en ätstörning, så det är väl inte så konstigt att det inte riktigt går att tänka så...

Ska till äs-enheten på torsdag nästa vecka. Jag och E räknade på det, och när jag kommer dit nästa gång så är det över en månad sedan jag var där sist (pga. julledigheter, semestrar o.s.v.). Vill egentligen inte dit, vill inte att nån ska lägga sig i mitt ätande, min svält, min ätstörning. Eller är det kanske just det jag vill - att nån ska säga stopp? Jag vet inte. Jag vet, att vad omgivningen än gör och hur mycket de än säger stopp, så är det i slutändan bara jag som kan välja, välja om jag ska äta eller inte. Visst, det är inte bara att "börja äta", men så länge jag låter ätstörningen styra och inte ger tillfrisknandet en ärlig chans, så kan jag inte bli frisk.

Som så många gånger förut, så tvekar jag. Skymtar ljuset men backar igen, väljer tryggheten, trots att det förgör både mig själv och de jag älskar, vågar inte möta det där - friskheten, friheten, livet.

Rädslan tar tag i mig så fort jag ens tänker på att ta ett steg utanför det självdestruktiva. Vad finns det för mening? Tänk om det inte ens finns någon mening?

Livet kanske visar sig vara lika tomt ändå?