"Ditt liv ska inte få ett abrupt, sorgligt slut"
Jag var på ett möte innan i dag. Det gick bra, men efteråt så hände en grej som påminde mig om saker, jobbiga saker. Jag skrev en text när jag var på väg hem med mitt boendestöd, tänkte dela med mig av den här.
Stor triggervarning på resten av inlägget.
Ångest. Minnen som drar ner mig. Vill inte minnas. Paniken växer i bröstet och jag är tillbaks i Det Hemska, det händer igen. Om och om igen.
Vill inte mer. Vill ta sönder mig själv. Slita sönder, skrika, fly. Ingen ska få röra mig igen - men de är starkare än mig. Jag har inget val. De tvingar mig.
Ångesten kväver mig. Glädjen är borta, inte ens tårarna finns. Det är bara skik. Skrik i vild panik. Jag skriker och springer, slåss, me till ingen nytta. Jag är fast. Kan inte fly från det som varit.
Orkar inte mer Snälla, låt mig slippa.
Lämna mig ifred.
Ta mig härifrån...
Jag vet inte hur jag ska orka fortsätta. Hur går man vidare? Hur går man någonstans över huvud taget...?
Det känns som att jag är fast i det förlutna, Det Hemska, i minnen. Vart jag än går, vad jag än gör, så kommer det tillbaks. Den förlamande ångesten och klumpen i magen.
Jag försöker påminna mig själv om att jag är förbi det där - även om det är jobbigt, så är jag inte i Det Hemska nu. Men det hjälper inte. Det är lika hemskt ändå.
Hoppas att jag kan få hjälp på behandlingshemmet med allt. Kanske inte allt, men något... Jag vill så gärna kunna leva i nuet, inte i det som varit. Det har redan gått alldeles för många år av destruktivitet och mörker. Jag vill tro att det finns ett annat liv bortom det, ett liv där jag är fri. Hoppet om friheten, att inte ständigt vara på jakt efter något som kan döva min smärta - kanske att hitta något vackert? - är vad som håller mig vid liv.
Jag vill dö än.
"Ditt liv ska inte få ett abrupt, sorgligt slut," som J en gång sa till mig. Nej, det ska det inte. Mitt liv ska få ett lyckligt slut. Men först, innan jag dör, så ska jag leva.