svartvit ängel

 

 

Plötsligt kom den, slog till med full kraft. Ångesten.

 

Tänker på sjukhuskorridorerna, skötarna i vita kläder och hans oroliga blick, jag ser att det gör ont i honom när han tvingas hålla fast mig, trycka på larmet så att ett flertal andra skötare kommer springandes in på mitt rum - vad som helst i ett desperat försök att tygla ångesten som härjar inuti mig. Vad som helst för att hindra mig från att orsaka min kropp skada, min enda ventil i mitt ångestfyllda, ohanterliga utbrott.

 

På nåt sjukt sätt så önskar jag mig dit igen. Gör jag det, verkligen? Vill jag verkligen känna mig så förtvivlad och trasig så att det enda jag kan göra är att vråla rakt ut, skrika tills min röst försvinner, för att på något sätt försöka få ut ens en uns av den smärta jag känner inombords, när min "räddning" är utom räckhåll?

Vill jag ligga där, kallsvettig, skrikandes och gråtandes, när min enda önskan är att få dö för att allt gör så förbannat ont - och även om jag skulle kunna ta mig ut ur mörkret och må bra igen så lockar det inte, för jag vet att jag ändå alltid återvänder hit, till självhatet, minnena som gör för ont att bära, dödslängtan som får mig att kasta mig ut framför bilar inför ögonen på de jag älskar mest - och inte kunna göra något för att stoppa det?

 

Nej, det vill jag inte. Men ibland känns världen här ute så skrämmande och stor. Där inne innanför sjukhusets väggar så vet jag, att även om ångesten blir övermäktig, så finns det någon som tyglar den. Ibland känns det på något sätt skönt att veta att hur ont det än gör och hur stark min dödslängtan än är, så behöver jag i alla fall inte vara rädd för att jag skulle hoppa ut genom fönstret från översta våningen eller hoppa från en bro och göra slut på livet en gång för alla, som jag skulle kunna - eller försöka - göra om jag var här ute i friheten.

Även om jag stundtals har en väldigt stark dödslängtan då jag vet att jag inte skulle tvivla en sekund på att göra slut på allt om jag bara fick chansen, så vet jag också, att efter varje sådan period, så har det även funnits perioder av glädje.

 

Jag har skrattat tills jag knappt fått någon luft, jag har kramat mina syskon och fått höra "jag älskar dig" och sett glädjen i deras blickar när jag kommit för att hälsa på, jag har känt mina katters hjärtslag mot mitt bröst och känt deras spinnande ända in i själen. Jag har gång på gång insett att jag är så otroligt älskad av så många, och i de stunderna så är jag så glad över att jag fortfarande är vid liv, att jag varje morgon får vakna upp till en ny dag, med en kropp som fungerar, omgiven av personer som älskar mig.

 

I de där stunderna av lycka så är varje ångestskrik, varje smärtsamt andetag dittills, värt det. Aldrig någonsin skulle jag byta bort det, inte för något. Inte ens för döden.