”Du gör det bästa du kan, mer kan du inte göra”
Dagen har varit tung. Min hjärna ville inte fungera alls, kunde knappt tänka och hade bara en massa ångest.
Kom inte upp förrän vid 11 nån gång i förmiddags. Vill komma upp i tid egentligen, men det har blivit nästintill omöjligt att ta sig upp om mornarna numera. Nätterna är fulla av mardrömmar, och trots att jag lägger mig i bra tid och för det mesta sover
natten igenom, så kommer jag ändå oftast inte upp förrän efter lunch.
Det här får mig att känna mig så misslyckad. Jag vill komma upp i tid, vill inte missa en massa behandling, men det går inte.
En terapeut sa till mig att jag inte skulle vara så hård emot mig själv, "du gör det bästa du kan, mer kan du inte göra."
Samtidigt finns hopplösheten där i bakgrunden. I december skrivs jag ut ifrån behandlingshemmet. Önskar att jag hade mer tid, men det har jag inte.
Det känns som att jag egentligen mest bara försöker hålla mig flytandes tills det att jag flyttar hem igen. För att börja på nåt nytt, som förhoppningsvis fungerar.
Ångesten, rädslan och känslan av misslyckande över både nutiden och framtiden gör så fruktansvärt ont.
Mardrömmarna och våldtäkten drar ner mig och får mig att vilja försvinna. Det känns omöjligt att leva med allt som hänt. Ångesten och uppgivenheten genomsyrar allt, samtidigt som jag inte vill nåt annat än att må bra.
Det känns som att hindrerna är för höga och ovissheten och oron kring att avbryta en behandling som jag hade hoppats skulle rädda mig, och istället komma tillbaks till nåt som tidigare varit otillräckligt, får mig att vilja gömma mig under
täcket tills att allt på nåt magiskt sätt har blivit bra...