Snälla kropp, bli frisk nu
Som om det inte räckte med att må psykiskt skit, så har jag blivit sjuk nu också - frossa, feber, illamående och värk i hela kroppen.
Frös hela natten i går natt. Har fått hjälp att byta sängkläder och städa i dag så förhoppningsvis svettar jag inte igenom alla sängkläder, madrasskydd och allt vad det är, inatt igen.
En annan boende gjorde varm choklad till mig i går, när jag låg döende på köksgolvet i feberfrossa. Så himla gulligt, och det blev sjukt gott dessutom! Hon använde kakao, socker, oboypulver och mjölk. Något sånt var det. Det blev verkligen perfekt - inte så "starkt" som det kan bli med bara kakao, men inte heller lika svagt/oboy-igt som det kan bli med bara oboypulver. Hur som helst så var det en perfekt mugg choklad, med grädde på toppen dessutom. ♡
Vi tittade på en skräckfilm på netflix på kvällen, pratade lite om bion vi hade varit på kvällen innan och hade det riktigt mysigt och trevligt.
Det var ett skönt avbrott ifrån min annars rätt så olidliga existens i nuläget, med en kropp som känns som att den blivit överkörd, frossa och dåligt mående psykiskt.
Just nu försöker jag verkligen bara att ta en dag i taget, men jag är väldigt tacksam och glad över alla fina personer jag har runt omkring mig här. Dock så känns det såklart väldigt jobbigt att tänka på att jag ska flytta härifrån om nästan exakt två månader, men jag försöker att inte lägga alltför mycket tankeverksamhet på det, även om jag samtidigt måste planera kring hur det ska bli när jag flyttar hem, vad jag tror att jag kommer att behöva för stöd, osv osv.
Vi tittade på Mamma Mia 2 i förrgår, på bion alltså. Den var mysig, men det var en del i filmen som påminde om saker ifrån psykiatrin, och tillslut kunde jag knappt fokusera på det som visades på duken, för allt som fanns i mitt huvud var alla tvångsåtgärder ifrån psyk, dödsångesten och allt det jävliga som hänt.
Paniken kom och jag flydde ut på gatan för att försöka samla mig.
Kom tillbaks till biosalongen en stund senare och fortsatte att titta på filmen.
Egentligen ville jag bara skrika. Springa ut på gatan, släppa ut ångesten och förvandlas till en skakandes ångesthög. Slita av mig tröjan och låta alla se hur förstörd och strimlad jag är. Mina ärrade armar som allmänheten sneglar och stirrar på. Mitt trasiga inre som jag gömmer så fint, för det är det som förväntas av en. Utåt sett är det stickade tröjor med matchande leggings och borstat hår uppsatt i hästsvans, inuti ett virrvarr av ångest och förtvivlan. Jag vill skrika så att alla hör, få folk på gatan att vända sig om och se hur fult det är, hur stressande och nedbrytande hela samhället är, hur livet trasar sönder en bit för bit.
Det kan väl inte bara vara jag som känner så?
Jag försöker att hålla ihop, andas, ta det lugnt. Jag är rädd att jag går sönder snart. Det känns som att bägaren när som helst skulle kunna rinna över, när som helst skulle kaoset kunna invadera varenda millimeter av min existens och jag skulle skrika, "det går inte längre", "jag orkar inte mer", "det gör för ont."
Jag är livrädd för att falla tillbaks ner i det destruktiva. Just nu bottnar mycket av ångesten i alla tvångsåtgärder och jobbiga minnen ifrån psyk, och samtidigt så vet jag att det kanske är där jag hamnar om jag agerar på alla destruktiva impulser. Det är där jag varit när allt har varit kaos och jag har jagat döden mer än vad jag längtat efter livet. Det är där jag hamnat när jag måste skyddas ifrån mig själv, för att inte ta steget och lämna livet för gott.
Det är så dubbelt, det där. Det sista jag vill är att hamna där igen, men samtidigt är jag rädd att jag kör på för långt, kanske skulle den där inläggningen kunna föra med sig något bra för en gångs skull, om jag bara kunde andas ut och få en paus ifrån det ständiga krigandet i huvudet, att orka stå emot impulserna, att orka stanna kvar i livet.
Jag vet inte. Får inte ihop orden. Kan inte förklara.
Kaoset är så stort. All min kraft går åt till att hålla ihop, att inte låta de destruktiva impulserna ta över, men paniken som slår till när minnena kommer över mig och får mig att känna att jag skulle kunna göra vad som helst bara jag slapp känna så...
Snälla kropp, bli frisk nån gång. Jag pallar inte med att släpa runt på en kropp som känns helt överkörd och förstörd, samtidigt som jag har ett psykiskt kaos att handskas med.